Sorg, ångest, oro och en operation

Det här är ett sådant där svårt inlägg att skriva

Hur privat och personlig ska jag vara?

Men efter att ha funderat en hel del och givetvis pratat med Mr C så har vi kommit fram till att svåra situationer händer i livet och att låtsas som ingenting gör de definitivt inte bättre.

Så vi delar med oss om vad som sker i vårt liv och varför jag inte är den bästa bloggerskan just nu.

För att förstå läget fullt ut måste vi backa bandet 19 år tillbaka i tiden.

Då 2004 förlorade jag och min bror vår pappa, 56 år gammal.
Min mamma då 54 år, mitt i livet blev änka med ett bottenlös sorg och saknad.

Han hade cancer denna förfärliga sjukdom som varje dag, rycker nära och kära ifrån oss.

Pappa var en kämpe, som hade gett sig den på att cancern inte skulle få ta honom.
Han hade två mål:
Att kunna börja arbeta igen och se sina barnbarn ta studenten i framtiden.

Han gav cancern en rejäl match och även läkarna stod häpna över hur bra han svarade på cellgifterna och strålningen.

Men det behövdes en operation, skulle han överleva behövde de göra denna rätt så omfattande och inte så vanliga operationen.

Pappa tvekade aldrig, var det operation som krävdes för att han skulle bli frisk, så var det så det fick bli.

Han fixade operationen, han var så glad och vi var överlyckliga.
Eftersom vården då som nu är överbelastad var det snabba beslut om att han skulle flyttas från Sahlgrenska ner till Halmstad och det är här det brister.

Sahlgrenska gör ingen ordentlig undersökning innan pappa körs ner till Halmstad som vid den här tiden aldrig hade haft hand om en patient med den cancerdiagnosen som pappa hade.

De gör en felbedömning och det tillsammans med att Sahlgrenska inte gjort en tillräcklig undersökning drabbas min pappa av en kemisk lunginflammation och dör av detta efter någon vecka.
Alltså inte av sin cancer.

Jag skulle kunna skriva en roman om hur illa allt detta sköttes, hur oprofessionella och oempatiska en del vårdpersonal var och hur vi blev totalt nonchalerade när vi påtalade om vår oro att någonting inte stämde.

Jag var då 34 år, vi stod mitt i renovering av vårt älskade hus med två små barn och jag hade fått mitt drömjobb.

Då kom nästa smäll.

Bara några månader efter pappas bortgång får jag diagnosen MS.

Två traumatiska upplevelser inom loppet av några månader.

Jag borde ha fallit, både djupt och hårt, men istället biter jag ihop och förtränger allt.

Jag tränger undan min sorg, för min mamma behöver mig, det är så mycket praktiskt som måste fixas och hon har inte styrkan att själv reda ut allt i detta ofattbara som hänt.

Jag kan inte vara sjuk, mitt arbete går före allt annat, vi renoverar, killarna behöver sin mamma och det är allt annat i livet som måste pareras mellan föräldramöten, skjutsningar och matlistor.

Det finns inte utrymme för min sorg, jag behövs och jag har inte tid

19 år senare och för en vecka sedan sitter vi båda hos kirurgen.

Mr C ska opereras, han är 59 år, jag är 53 år, ungefär i samma ålder som min mamma och pappa var när pappas skulle opereras.

Han ska inte opereras i Halmstad utan i en annan stad och de ska operera på exakt samma ställe på kroppen som min pappa.

De har dock inte samma diagnos, Mr C har cancer men inte här, utan han behöver göra den för att förhoppningsvis får en bättre livskvalitet.

Det jag genom åren förträngt, väller upp inom mig, känslorna är helt satta ur spår och jag tappar det.
Det är för mycket likheter med pappa och jag går nu ständigt omkring med ett katastroftänk och en förfärlig ångest.

Jag kan inte fokusera och att lägga ut inlägg som om allt är som vanligt funkar inte för mig.

Därav min frånvaro det senaste och hur det blir framöver innan operationen (som sker om cirka 2 veckor) vågar jag inte svara på.

Får jag feeling, givetvis kikar jag in och delar med mig av både det ena och det andra, men om inte, så vet du varför.

Mr C är som alltid positiv och för honom kommer operationen innebära en så mycket bättre livssituation så jag förstår honom till hundra procent.

Men för mig är detta inte “bara” en operation.
Jag har ett halvt livs sorg, ångest och saknad att hantera, plus den oro som en operation alltid innebär.

Helst skulle jag bara vilja ställa mig och vråla rakt ut, få ut all den smärta och oro jag bär omkring på, men jag har min trädgård, min träning och min Mr C.

Trädgården och träningen får mig att mentalt varva ner, bästa medicinen för trycket över bröstet.

Vi två, jag och Mr C tillsammans, är bästa teamet, vi klarar detta också.

Stor varm kram från oss!
Tina och Calle