Jag blev helt förlamad och trodde att jag skulle dö

Igår tog jag en time-out

Kropp och knopp sa ifrån efter ett antal dygn av värk och oro och är det något jag lärt mig genom åren är det att lyssna på kroppen.

Under många år gjorde jag absolut i.n.t.e det.

Jag körde på, gasen alltid i botten och intalade mig själv och alla andra att jag mådde bra efter omständigheterna.

Tills kroppen sa helt ifrån.
Ärligt den där kvällen i bilen på väg in till sjukhuset trodde jag att jag skulle dö.

Jag blev helt förlamad, det ända jag kunde röra var mina läppar och få fram några få ord.
Mr C hittade mig i en hög på golvet och fick bära ut mig i bilen.

Kroppen var helt sönderstressad efter år av värk och nonchalans och skrek efter att bli omhändertagen.

Där och då gick det in – jag är inte 100 % frisk och kan därmed inte leva som en 200 % frisk människa, bara för att visa hur stark och envis jag är.

För jag är stark och envis, en styrka för det mesta, men kan bli ens svaghet om man inte inse sina begränsningar utan bara kör på.

Så igår hade jag en riktig ta-hand-om-mig-själv-dag.

Gjorde sådant som jag mår bra av, med andra ord tillbringade jag eftermiddagen i trädgården.

Fick jord under naglarna, andades frisk luft och fyllde på d-vitaminförrådet med höstsol, min terapi och mitt sätt att fokusera på något som ger istället för att tar energi.

Att ha kronisk värk och MS tär, det gnager på mycket, inte bara fysiskt utan också på självkänsla och självförtroendet.
Att peppa sig själv, inte låta sig fastna i negativa tankar och ha kraften att göra det bästa av situationen, är en kraftansträngning 365 dagar om året.

Men jag är en fighter och kommer aldrig att lägga mig ner och låta mig bli besegrad.

Visst då och då, som igår behöver jag ett andningshål för att hitta tillbaka till min kämpaglöd, samla krafter för att komma tillbaka och ge mina sjukdomar en match.

Jag älskar livet och jag är så otroligt tacksam för det jag har.

Varje dag är en gåva som jag försöker ta vara på fullt ut.
Visst, vissa dagar är tuffare än andra, det har jag lärt mig att acceptera och att det är okej att känna sig svag.

Balans är kanske ordet jag letar efter.

Att kunna ha livskvalitet trots en ibland outhärdlig tillvaro.
Och jag är på väg.
Att lyssna på kroppen är ett sätt, att se till att göra saker jag mår bra av är ett sätt och leva i nuet är ett sätt.

Tillsammans gör de min livssituation så mycket bättre, det är min metod för att skapa den där balansen till ett bra liv som vi alla är så värda.

Jag är en fighter och jag tänker fortsätta att ta vara på varje dag som en möjlighet att leva livet fullt ut.

Njut dagen vänner!

Kramisar
T