Att stå bredvid, se hur den man älskar över allt annat har ont, kämpar och aldrig ger upp.

Kan du skriva inlägget idag, viskar hon.

Ett inlägg som skulle handla om en god cava, men eftersom det är Tina som är experten på den drycken så överlåter jag det till henne.
Istället tänkte jag, ja -Hej förresten Mr C här, vara lite mer personlig, berätta om hur det känns att stå bredvid, se hur den man älskar över allt annat har ont, kämpar och aldrig ger upp.

För det är därför hon bad mig att skriva dagens inlägg.
Tina har haft en helvetesnatt, fylld med värk och sömnlöshet och ligger mer eller mindre utslagen.

Då hon för det mesta tar sig igenom de här nätterna på egen hand, vet jag sällan vad som hänt förrän jag vaknar på morgonen,
Vi har diskuterat detta så många gånger, men hon är envis som synden, vill klara nätterna så mycket hon kan själv och hennes försvar är alltid.
Varför ska bi båda få sömnen förstörd, bättre att en av oss är fit for fight.

Är du besviken? Tror du x och y blir besvikna? viskar hon

Vi skulle ha gäster ikväll och det första hon tänker på är om jag och våra vänner blir besvikna.

Jag vet att det här är något av de värsta hon vet med sin sjukdom, att få ställa in, att det inte blir som hon har tänkt sig, att när saker och ting som hon har sett fram emot går i stöpet.
Hon har med åren accepterat mycket kring sin sjukdom och med en outtröttlig livsvilja skapat en dräglig vardag efter förutsättningarna, men det här att avboka, missa det som är roligt i livet, festligheter med vänner, det kommer hon aldrig att tolerera, hon blir lika ledsen varje gång när sjukdomen får styra.

För mig som står bredvid gör det ont att se hur hon förutom varje dag krigar mot en oslagbar fiende också måste hantera alla de känslor en kronisk sjukdom bär med sig.
För hon vet innerst inne att varken jag eller våra vänner skulle ens tänka tanken besviken, vi vet hur hon kämpar.
Men för henne är det så mycket mer, ett nederlag, ett bevis på att hon återigen går som förlorare ur den här striden.

Trots alla bakslag genom åren vet jag ingen som är så stark, som Tina. Att denna lilla kropp som får stå ut med så mycket alltid reser sig fylld med en brinnande kämpaglöd och dessutom med skrattet nära till hands är imponerande.

Men idag när hon ligger som en liten fågelunge i sängen, vill jag inget hellre än be den där sjukdomen dra åt helvete. Jag skulle göra allt för att hon skulle få vara smärtfri för en endaste dag.
Jag vet att hon blir vansinnig om någon tycker synd om henne, men det är fruktansvärt att vara bredvid och inte kunna göra ett dugg.

Det vi kan göra nu, är att vänta ut skovet, hoppas på att det vänder snabbt.
Sen vet jag att hon är tillbaka igen, med samma fighting spirit som alltid, den kan sjukdomen aldrig ta ifrån henne.

Mr C