Livet bakom de “perfekta” bilderna

Regnet öser ner och jag sitter med tända ljus och stickad tröja på mig.

Mys?
Absolut och här kan jag fortsätta inlägget på två sätt.

Jag kan välja den lite mer enkla vägen och skriva om hur jag älskar att gå ut i trädgården och plocka mina blommor, hur skönt det är med helg och hur soft morgonen har varit.

Eller.

Den något mer svåra, den personliga, den som gläntar på det privata och berätta om vilken femjävlig natt jag haft, med värk och illamående from hell.

Båda delarna är från min morgon och helt sanna, men, ibland är det bara svårt att välja eller egentligen, hur mycket jag ska dela med mig av.

Ja så började jag skriva igår, men där och då, slog smärtan till med en sådan kraft att jag nästan tuppade av.
Mr C fick hjälpa mig till sängen och sen är allt i ett enda töcken.

Och idag har den värsta toppen lagt sig, värken finns där som alltid, men jag känner mig också skakig och fruktansvärt trött.
Jag skulle kunna beskriva det som om jag varit på stans värsta fest, skålat i bubbel och dansat natten lång, bakiskänsla helt enkelt.

Jag är ändå tacksam, tacksam över att de här skoven har kommit lite mer sällan under den senaste tiden.

Mycket beror nog på att jag har anpassat hela mitt liv efter mina sjukdomar och smärtan.
Jag vet idag till 90 % vad som gör att jag får de där topparna och har kunnat inrätta min vardag såpass att jag kan undvika de sakerna så mycket som möjligt.

Visst jag erkänner, ibland skulle jag bara kunna skrika rakt ut , svära ve och förbannelse och ge vad som helst för att få mitt “gamla” liv tillbaka.

Men i det stora hela är jag förbaskat tillfreds.

Visst det är mycket jag inte kan göra, men det finns ändå en hel del jag k.a.n göra.
Därför har jag valt att alltid lägga kraft och energi på sådant som är genomförbart och inte vältra mig i sådant som ändå är omöjligt.

Göra det bästa av situationen liksom och se utmaningar istället för att bli bitter.

Precis som Mr C skrev igår har vi alla vår ryggsäck.

Genom att öppna upp och visa vårt liv bakom de där “perfekta” bilderna, att det inte alltid är en dans på rosor förhoppningsvis kan ge någon av er energi och kraft.

Bara vetskapen om att man faktiskt inte är ensam om att varje dag gå en fight med en oinbjuden gäst och leva ett ganska planerat liv kan ge den där styrkan att göra något som man faktiskt mår bra av.

Det behöver inte vara något stort, som idag, ska jag fota här hemma, det roligaste jag vet och får mig att må bra efter ett riktigt skitdygn.

Jag och Mr C vill också säga ett megastort TACK.

Tack för alla hälsningar ni gett, varenda en går rakt in i våra hjärtan och betyder otroligt mycket.
Ni är otroliga på alla sätt och vi hoppas att med våra inlägg kan ge tillbaka med samma värme som ni ger.

Ha nu en härlig söndag, njut av livet och ta hand om nära och kära.

Kramisar
T och Mr C