Ensam är inte stark

Från mitt hjärta… -Tack!

Blir så otroligt rörd och berörd av all omtanke och fina ord ni har skrivit både här i kommentarerna och på Facebook.
Jag har många medsystrar som lever som mig med värk och smärta 24/7 och precis som jag försöker att leva ett så gott och värdefullt liv man bara kan efter omständigheterna som råder.

Jag har, även kanske om många inte tro det, fortfarande än idag svårt att öppna upp och prata om min vardag och hur jag egentligen mår.
Jag har själv byggt upp den muren genom åren mycket på grund av att en av mina största fasor är att andra ska tycka synd om mig, att det ska upplevas som om jag tar på mig någon slags offerkofta när jag pratar och delar med mig av allt det jag har gått och går igenom.

Så fel jag har.
Jag har förstått det nu när jag läst allt det ni har skrivit till mig.

Ensam är inte alltid starkast.

Jag ska försöka, för jag har insett att det här är viktigt, att jag delar med mig mer av min vardag och alla de erfarenheter jag fått genom åren.

Hur jag tacklar den ångest och oro som ofta kronisk smärta ger
Hur jag pushar mig själv till att göra saker även om jag helst av allt bara vill dra täcket över huvudet
Hur jag över på min självkänsla och mitt självförtroende som båda fått sig en törn av flera år av värk och smärta
Hur viktigt det är med rutiner när man knappt går hemifrån
Ja det finns mycket att skriva och dela med mig av

Istället för att bära på allt det här själv kan jag förhoppningsvis hjälpa, visa att det finns sätt att ta till när det känns som jävligast och framförallt, du är inte ensam.

För mig har bloggen varit en stor räddning, på många olika sätt.

En av dem har varit att jag har börjat att både fotografera och redigera.

När man lever med kronisk smärta är det så lätt att man lägger all fokus på just den, smärtan.

Kan man då hitta något som man brinner för, något som man tycker är sådär otroligt roligt att göra, som att baka, bygga modellplan, sy, laga mat, eller som mig då fotografera så utan att man riktigt tänker på det flyttar man helt plötsligt fokus från smärtan till det här roliga.

Även om smärtan finns kvar såklart, så upplevs den kanske inte lika intensiv.
Genom att lägga hela sin uppmärksamhet på att sätta skärpan på ett objekt, att mäta upp mjöl i ett dl-mått, att limma fast en flygplansdel eller kanske trä en synål, så är inte smärtan medelpunkten i ditt liv för en stund, vilket är en stor vinst i sitt välmående.

Jag är själv otroligt glad att ha hittat mitt “andningshål” där jag för en stund kan mota bort det onda.
Stunder jag lever för och gör att vardagen känns betydligt lättare.

Nu ska jag redigera några bilder!

Ha en finfin dag vänner!

Kramisar
T