juni 2017

Han som nu har varit min livbåt i 21 år (eller egentligen 25 år) och som så många gånger har räddat mig från att drunkna.

Han som tänder ljuset när mörkret sveper in och allt känns precis nattsvart

Han som visar vägen när dimman ligger tjock och jag känner mig en aningens vilsen

Han som håller mig tätt intill sig när stormen river och vägrar släppa taget tills jag känner mig trygg igen

Han som aldrig gett upp fast vågorna har gått så höga att skutan nästan har kantrat.

Under alla dessa år har vi blivit ett team, ett team som tillsammans har jobbat med att få en något ostadig jolle till att bli en trygg och säker skonare.

Det har såklart tagit några år och ibland har vi inte helt och hållet navigerat rätt utan också gått på grund.

Men med gemensamma krafter,  mycket kärlek och en tro på vår skonare har vi lyckats skopa ur, tömma ut det sjunkande skeppet och fått den på rätt köl igen

Idag är vi klara, om man nu någonsin blir helt klar, för även en säker skonare ska man inte bara ta för givet.
Den behöver omvårdnad och kärlek livet ut.Livets böljor går höga från och till, men med en livbåt vid min sida känns det ändå alltid tryggt och en sak är säkert,
tråkigt, tro mig, det har vi aldrig.

T